För det första. Jag återuppväcker inte bloggen. Tyvärr. Det varken har jag tid eller ork till. Men jag tänkte skriva av mig lite om gårdagens match i alla fall. Det verkar ju finnas lite nyfikenhet kring det, så kanske jag slipper svara alla specifikt också.
Jag är bitter över förlust. Såklart. Men trots förlusten, och trots bitterheten är jag nöjd. Jag är nöjd med uppladdningen, jag är nöjd med uppvärmningen, jag är nöjd med hur jag lyckades kontrollera mina annars väldigt dåliga tävlingsnerver, jag är nöjd med hur jag undvek tunnelseende och hade huvudet med mig in i buren och främst är jag nöjd med den känslan jag lyckades få i huvudet och kroppen innan jag gick in i buren, och när jag gick in i buren. Sen är jag naturligtvis nöjd med att jag vågade och inte åkte på några riktiga skador – på något sätts känns ju detta som det viktigaste – att jag faktiskt vågade och inte är skadad så att jag mår bra och kan fortsätta köra på.
Vad hände då? Det blev en kort rond. Jag fick iväg en fin jabb, och några andra slag. Han fick iväg några slag på mig. Jag kände direkt att han slog hårt, men han vevade lite och jag kände mig inte så värst hotad. Det mesta satt på guarden. Trodde inte jag skulle bli träffad. Han försökte sig på ett dyk, jag vet inte om han kände in mig lite och dök halvhjärtat eller inte, men det kändes väldigt lätt att stuffa nedtagningsförsöket. Det får jag tacka alla monster på klubben för som har dykt och dykt och dykt på mig – ni vet vilka ni är, och tack! Precis som vi hade övat på stoppade jag nedtagningen och fick undan honom åt sidan, fick vinkel på honom. Dock slog jag inte tillräckligt hårt när jag följde upp detta. Kände själv att jag inte riktigt fick fäste med mitt slag. Ungefär i detta läge minns jag att jag tänkte att jag skulle testa ett knä. Se hur han reagerade på det liksom. Tänkte sänka min höjd lite, finta en nedtagning, och sen hoppa in ett knä. Dock kom jag aldrig så långt. Jag började sänka höjden och såg honom rycka, såg hans axel- och bröstparti röra på sig, precis det jag övat att titta efter med vår boxningscoach. Men jag hann inte med. Jag såg inte slaget. Det satt mitt på snoken, jag kände det inte, och kände aldrig fallet.
Nästa sak jag minns är att jag ligger på backen och han bombar slag på mig från toppen. Det första som for igenom min skalle var typ ”shit! Okej, nu ska jag submitta honom”. Då bröt domaren. Vilket var synd, för jag tror jag hade kunnat återhämta mig och fortsätta. Men jag förstår att domaren bröt, det var en amatörmatch och jag är inte sur på honom för det.
Det känns trist att det hela var över så fort. Jag fick aldrig visa vad jag går för, fick aldrig testa mig. Förutom snoken, den blev testad och höll inte. All heder åt Mikael Tunc, han slog som en häst sparkar. Bra klipp i näven, olycklig träff. Men han kallas tydligen för Mike Tyson eller Lill-Tyson på klubben, och jag förstår varför.
Det som känns mest synd är att jag tror att det skulle kunnat gå vägen. Det kändes bra. Att tävla på den här nivån var en ny erfarenhet för mig och osäkerheten om jag skulle duga fanns där. Skulle jag vara helt underlägsen och missmatchad? Det tycker jag inte att jag var. Det hade kunnat gå väldigt bra, och den känslan är lite jobbig.
För att avrunda det här vill jag återgå till att jag ändå är nöjd. Det var riktigt fett att gå match på en riktig gala. Och det var ännu mer fett att jag kände mig så pass bra innan och under. Min största kamp, den mot mig själv och mina kassa tävlingsnerver, kände jag att jag vann. Dock är den kampen en process som bara börjat, som jag måste jobba mer på. Igår kväll tog jag ett bra första kliv i rätt riktning.
Sist vill jag tacka mina fantastiska coacher som hjälpte mig oerhört med förberedelserna och med att hålla mina nerver i schack. Och tacka för att de tog några rätt hårda smällar innan när jag var lite uppspelt och taggad. Förlåt och tack! Sen vill jag tacka alla klubbkamrater som sparrats hårt med mig, vässat mitt game och ställt upp. Och även alla de klubbkamrater som ställt upp med pepp, stöd och support. Både på matchdagen – alla som kom och tittade – och hemma på klubben inför. Allra, allra sist måste jag såklart nämna min kära flickvän och tacka för att hon stått ut med mina nerver innan, all träning och all den ständiga mat som jag vräkt i mig och såklart tvingat henne att laga. Tack!













