Ska du börja träna MMA?

Snart är det dags för terminsstarter runt om i landet, och det är många som kommer att börja träna MMA eller någon annan kampsport under januari månad. Det finns många olika anledningar till att folk väljer att träna MMA. Det kan vara för att man vill komma i bättre form, för att man vill pröva på en lite mer utmanande träningsform, eller kanske för att man vill bygga upp sitt självförtroende och bli mer trygg i sig själv. Det finns många anledningar och många är bra sådana, men det finns också former av motivation som inte är fullt lika bra. Det kan vara att man vill lära sig slåss för att använda det på stan. Eller för att man tycker det vore ruskigt tufft att säga att man tränar MMA. Eller för att man vill sopa på folk utan att få sota för det. Ingen av dessa anledningar är någonting som räcker i längden, för vet du vad? Om du ska klara av träningen, och kunna ha den disciplin och den respekt för dig själv och andra som krävs, så behöver du bättre anledningar än så.

Det kan vara svårt att veta hur man ska bete sig när man är ny, när man inte varit i en liknande miljö innan och när man har en massa förutfattade meningar om hur man ska uppföra sig på en MMA-klubb. Jag har sett många terminsstarter och många nybörjare under de år jag tränat MMA, och även om det inte går att säga från början vem som är till brädden full med talang så går det lätt att se vem som inte kom ner till klubben av rätt anledningar. Men jag tänkte ge några tips som du kan tänka på för att din terminsstart ska bli så bra som möjligt och för att möjligheterna för att du ska trivas ska bli så stora som möjligt.

  • Var ödmjuk. Det är något av det absolut viktigaste när du börjar träna MMA. Tro inte att du kan bättre än din instruktör, tro inte att du är bättre än alla andra i din grupp. Det handlar inte om Jante utan om ödmjukhet, inför din egen och inför andras förmåga. Utan öppenhet blir det svårt att lära sig.
  • Var trevlig. Hälsa när du kommer ner, presentera dig för de du tränar med, byt några ord under tiden ni stretchar efter passet. Ska du bli långvarig är relationerna med de andra på klubben något av det viktigaste, det underlättar rejält om man ska spendera flera kvällar i veckan med att slå och krama varandra.
  • Lyssna på din tränare. Hitta inte på egna versioner av tekniker som tränaren visar utifrån vad du sett på Youtube, utan följ instruktionerna. Testa eget kan du göra när du är mogen för sparring. Och prata inte när tränaren instruerar, utan var uppmärksam på vad hen säger och visar.
  • Var fräsch. Ingen tycker om att rulla med någon som luktar illa. Ha rena träningskläder på dig, och om du jobbar med något som gör att du blir svettig under dagen, ta en dusch innan passet. Korta naglar på händer och fötter och uppsatt hår.
  • Var rätt utrustad. Skaffa din egen utrustning så tidigt som möjligt även om det finns handskar och benskydd för utlåning på din klubb, det är betydligt mer hygieniskt och du behöver inte vara den som tar tid på sig att leta efter ett matchande par benskydd under passet. När det kommer till kläder är funktion viktigare än blaffiga logotyper som du sett att UFC-fighters har. Se i stället till att kläderna sitter bra och inte har dragkedjor eller fickor.
  • Var flexibel. Du kommer köra med många olika personer och sparra med folk som både är mindre, större, svagare och starkare än dig. Här måste du vara flexibel och inte se det som att du har världens chans att sopa på någon som inte är lika bra som du när du ska köra mot någon som är sämre. Sänk då i stället tempot och hårdheten och öva på teknik och detaljer. Och när du hamnar med någon som kör för hårt, våga säga till. Det är inget fult med det.
  • Ge allt du har. Du kommer behöva kämpa, du kommer få bita ihop när det känns som om du bara vill ge upp. Det är en tuff sport och om man bara är där halvhjärtat och inte är beredd att anstränga sig blir man inte långvarig. Bestäm dig inför varje pass att du verkligen ska anstränga dig för att få teknikerna rätt, för att få iväg så många sparkar som möjligt på fysen och för att lära dig någonting varje pass.

Jag vågar påstå att om du följer detta så kommer du få en bra terminsstart och en bra fortsättning. Attityden är enormt viktig, och det gäller att alltid vara respektfull. Både mot dig själv och andra. Det finns säkerligen punkter som andra skulle vilja addera till den här listan – finns det någonting du som läser detta tycker är väldigt viktigt att tänka på när man är ny så vill jag gärna läsa det – skriv en kommentar!

Varför jag är emot ringtjejer

För några år sedan skrev jag ett inlägg om ringtjejer, och redan då var jag emot hela konceptet, att det ska vara lättklädda tjejer som går runt med en skylt mellan ronderna under MMA-galor. Varför jag skriver om det igen är för att jag fått en ännu klarare syn om varför jag tycker det är skräp, och jag vill då förklara utifrån den kunskap jag idag har.

Mycket om hur könen representeras och hur det påverkar oss har jag börjat förstå genom att läsa Genusfotografens blogg, där han på ett klart och förståeligt sätt pekar på vad det är i porträtteringen i media som spär på, eller bryter mot, de könsnormer vi har i samhället. Han talar mycket om det här med passivt eller aktivt när någon porträtteras, och huruvida man är ett objekt eller ett subjekt. Och de här sakerna stämmer oerhört väl när man tittar på konceptet med ringtjejer och jämför det med någonting annat.

Vi kan ju börja med att jämföra kvinnor med andra kvinnor. När man argumenterar med någon om det här med ringtjejer (vilket alltid sker online, har aldrig mött någon in person som sagt att hen tycker att ringtjejer är någonting positivt) så kan argumentet att “Men vaddå, bara för att hon är avklädd är det väl inte kvinnoförnedrande?” och nej, du har helt rätt. Det är inte kvinnoförnedrande per se för att hon är avklädd, varför jag valt att jämföra två kvinnor inom sportens värld som är avklädda. Den ena är octagontjejen Arianny Celeste, och den andra är höjdhopparen Emma Green Tregaro.

Celeste.GreenTregaro

Båda dessa är avklädda, de visar mycket hud och de befinner sig i sportens värld. Men fortfarande är den ena företeelsen i mina ögon nedvärderande mot kvinnor och den andra är tvärtom, väldigt positiv ur ett genusperspektiv. Arianny Celeste porträtteras alltid som ett passivt objekt. Hon syns antingen när hon, som på bilden, står i bakgrunden och klappar händerna när fighters väger in och försöker skrämma varandra under staredown. Passiv. Och faktumet att hon är avklädd gör att hon är ett objekt, hon är inte där för att prestera utan bara för att vara visuellt tilltalande. Hon ses också när hon under galorna går runt buren med en skylt i handen. Den manliga publiken visslar, hon kastar en slängkyss till kameran, kommentatorn säger “The beautiful Arianny”. Repeat. Att bära en skylt runt buren är ingen aktiv handling då det egentligen inte har någon betydelse för sporten, tror ganska få har svårt att hålla reda på vilken rond det är. Jag tror nog att hon skulle kunna gå det där varvet utan att ens hålla i en skylt, eller hålla fel skylt, och folk skulle inte lägga märke till det. Hon är inte där för att göra någonting annat än visa upp sig, vara sexig och flörta med kameran. Att bära runt en skylt är enligt mig bara en tafatt ursäkt för att få sätta ett passivt objekt som kortvarig underhållning för män mellan ronderna.

Sedan har vi Green Tregaro. Hon har korta shorts och visar hud, men inte skulle vi drömma om att objektifiera henne på samma sätt som vi gör med Celeste. När Emma är i bild är hon en idrottskvinna, hon är där för att prestera, hon är ett aktivt subjekt och när blickarna riktas mot Emma så är det inte för att fånga den där slängkyssen innan hon åter sätter sig ner och väntar på att få gå ett varv till runt planen. Nej, när vi tittar på Emma är det för att vi är uppmärksamma på henne och den prestation som komma skall, vi håller på henne och vill att hon lyckas. Hennes korta shorts har inget objektifierande syfte så som Ariannys korta shorts har, utan Green Tregaros shorts har en funktion, nämligen att vara så lite i vägen som möjligt när hon seglar över ribban. Är det nu lite tydligare varför en avklädd passiv kropp är värre ur ett jämställdhetsperspektiv än en avklädd aktiv kropp?

Sedan kan vi väl jämföra lite med män också. Jag har många gånger hört argumentet att “Men hallå, är inte männen objektifierade också då, de är ju halvnakna i sina matcher? Massor av halvnakna män!” och visst är även männen avklädda, men här kommer vi återigen till skillnaden i syfte och prestation. Ingen fighter går in i buren för att visa upp sin kropp, utan när en fighter tar plats i buren utan tröja är det för att prestera och vara aktiv. Och de är inte avklädda för att man ska kunna se så mycket av deras kroppar som möjligt, utan för att det ur ett säkerhetsperspektiv bör vara så. En t-shirt kan man enkelt fastna i och den kan komma i vägen och orsaka skador, och därför får inte männen bära tröjor under matchen. Simple as that, syftet är inte att vi ska glo på deras magrutor. Så nej, en halvnaken manlig fighter är inte objektifierad, då han är ett aktivt subjekt och hans syfte är inte att vara just avklädd.

Hoppas att jag fick fram min mening på ett förståeligt sätt, och att någon som inte håller med mig kanske i alla fall fått en tankeställare. Kram på er!

 

Semester

Senaste veckorna har jag haft semester, och jag har det fram till måndag den 19 då jag börjar jobba igen. Det har varit otroligt skönt, jag har bara tagit det lugnt, varit med familjen och gjort saker jag tycker om. Och även om jag gillar träningen har det blivit väldigt lite av det under semesterveckorna, vilket kanske inte är så lämpligt med tanke på att jag ska springa Bellmanstafetten nästa vecka, men det är bara att ta det som det kommer. Och jag ser fram emot att komma tillbaka till klubben och sätta igång med höstterminen, det är oftast på hösten jag har som bäst utveckling och träning så jag hoppas på att även denna höst ska innebära att jag kan ta mig till nya nivåer och bli bättre.

Så vad har jag gjort under semestern? Jag var nere i Hjo och firade farmors 90-årsdag och fick träffa pappas sida av släkten, sedan har jag varit uppe i Norrland sedan snart två veckor tillbaka och plockat bär, bakat i bagarstugan, grillat en massa, gått på loppis, läst och glott på serier när vädret varit mindre bra. Och dessutom har jag klättrat för första gången! Jag åkte iväg med en barndomskompis till Skuleberget och med lite benstyrka, taktik och jävlar anamma så tog jag mig upp utan problem. Jag har nog aldrig varit uppe i Norrland så här länge utan att bli lappsjuk förut, och det som gjort skillnaden är ju tillgång till egen bil så jag kan ta mig vart jag vill när jag vill. Vilket minskar lappsjukan otroligt mycket.

På torsdag återvänder jag till Stockholm och då kommer jag återigen dra igång alla rutiner med jobb, träning och mat, och förhoppningsvis blir det en bra höst ur alla perspektiv!

Den som väntar på något gott…

peterelin

Är det någonting jag har väntat på och verkligen längtat efter den senaste tiden så är det att gymma. Jag har varit ganska lik Elin i Fucking Åmål, men i stället för att utdraget och klagande säga “Jag vill knaaarkaaa” så har jag sagt “Jag vill maaarkaaa”, men på samma gnälliga vis som hon. Jag har haft lite krångel med gymkortet men idag fick jag äntligen igång det och kunde för första gången på länge gå och gymma. Efter jobbet drog jag och Peter en sväng till Undisputed i Huvudsta för att plocka upp lite kosttillskott, kläder och annat för att sedan gå och gymma. Lycklig som en lärka kastade jag mig på skivstången, och eftersom jag inte marklyft sedan början av mars så förväntade jag mig inte att jag skulle kunna lyfta så mycket som jag gjorde då, men tro det eller ej så slog jag mitt personbästa både i marklyft och bänkpress, med 1×75 kg i mark och 1×37,5 kg i bänk. Vet att jag är ganska svag i bänken men att jag ser utveckling tycker jag är mycket värt ändå. Gjorde även hip thrusts och sittande rodd på det innan jag styrde kosan hem.

Någonting som däremot inte gått lika bra är det här med löpningen. När jag sprang senast, för någon vecka sen, gick det riktigt åt pipsvängen. Jag körde rundan vid vattnet på Kungsholmen som jag brukar springa innan träningen, ungefär 5 km. Men på tillbakavägen hade jag ett rejält krig i mitt huvud mellan delen som försökte peppa och delen som inte på några villkor tyckte att det var kul eller värt att springa alls. Jag ragequittade och har inte sprungit sedan dess, vilket är rätt illa med tanke på att Bellmanstafetten närmar sig med stormsteg, men nästa vecka börjar min semester och jag hoppas få ordning på löpningen då. MMA-träningen flyter på bra i sitt sommartempo, jag blir mer och mer hungrig och längtar verkligen efter att få en match snart, vill verkligen tävla! Håll tummarna för att det dyker upp något snart!

Smått och gott

Sedan jag skrev sist har det hunnits med en sväng i Berlin där vi gick bärsärk både natt och dag, jag har hunnit med årets första dopp, jag har haft en helg med Ungdomsrådet på Bosön och jag har sprungit Blodomloppet. Som inte alls gick så bra som jag hade tänkt, mycket tror jag för att jag inte hade koll på tiden och därför inte höll det tempo jag hade tänkt. Men det blir bättring på det. Träningen på klubben har jag kommit igång med igen, jag hade ju så fruktansvärt låg motivation men det som någonstans kickade igång mig igen var faktiskt nyheten om att det ska hållas ett VM i amatör-MMA. Tanken slog mig då, att jag kan ALDRIG komma till VM om jag inte tränar. (Har ni förresten sett vilken cool brud som är deras postergirl?)

IMMAF_elin

Det krävdes bara den lilla tanken så var min motivation tillbaka, och nu funderar jag lite över nästa steg. Jag har både några kortsiktiga och långsiktiga målbilder, och jag vill verkligen gå match snart igen. Jag tror inte det finns någon match för mig i Berlin nu så vi kommer leta runt på övriga ställen, bland annat Danmark, för att se om vi kan hitta en match åt mig där. Eller någon annanstans.

2013-06-24 19.24.21

2013-06-24 20.38.41

Alstret ovan kallar jag för Tranan vs Rakbak. I dag var jag nere på klubben och körde grapplingpasset, jag och Peter rullade så fint och drog i varandras fötter iklädda våra matchande t-shirts från Undisputed.se. Vi har båda två fått spons av dem, och jag har nu testat deras kosttillskott Complete Meal som är en måltidsersättning med protein, bra fetter och kolhydrater. Den här gillar jag att ta efter träning eftersom jag är rätt dålig på att äta mat efter träningen men behöver fylla på efteråt, då är ett sådant här kosttillskott perfekt för de tillfällena. Jag ser väldigt mycket fram emot att testa de andra tillskotten som de tillverkar! Annars så experimenterar jag lite med periodisk fasta just nu, jag tycker det är kul att testa nya saker med kosten och har hittills inte märkt något negativt av det. Jag låter det ta några veckor för att se hur det känns, jag vet inte om det förändrar min vikt för jag har praktiskt taget inte vägt mig alls sen jag tävlade i mars. Jag försöker att  inte bry mig så mycket om min vikt när jag inte behöver fixa den inför tävling, jag vet ändå att jag ligger på runt samma vikt som jag brukar och vill inte hålla på och väga mig varje dag och noja över halvkilon hit eller dit. Lägger energin på annat i stället! Men det ska bli spännande att se om det funkar bra, i så fall kommer jag nog använda mig av det när jag faktiskt ska gå ner i vikt nästa gång. Verkar finnas många hälsovinster med det så är ju helt klart värt att testa. Återkommer med mer tankar när det gått lite längre tid! Tills vidare, puss och overhand!

Min morfar

Min morfar, Yngve, han var en riktig sportfantast. Han var djupt engagerad i idrottsrörelsen, han missade aldrig någonsin en sportsändning på TV och han uppmuntrade alltid sina barnbarn, alltså mig och min bror. Efter varje fotbollsträning slängde jag mig på telefonen i hallen innan jag ens snörat av mig skorna för att ringa morfar och berätta hur träningen hade gått, om jag hade gjort några mål. Min bror som var väldigt duktig i bordtennis fick också massor av uppmuntran. Varje gång jag hade tävlat i längdskidor berättade jag hur det hade gått och morfar lyssnade alltid intresserat. Han gick med oss till idrottshallen eller Nordingråvallen varje söndag om vi ville det, och vi barn hoppade högt och långt och svängde runt i romerska ringar och gjorde kullerbytta på kullerbytta och sprang snabbt över häckar. Både morfar och morbror hjälpte och uppmuntrade oss ständigt. Min morfar gick bort sommaren 2010.

När jag i fredags var i Luleå och Riksidrottsmötet precis skulle öppna kom det över mig som en våg. Hur mycket jag önskade att morfar hade kunnat se mig när jag var där. Jag önskar att jag hade kunnat berätta för honom om hur vi satt kvar långt över tiden på fredagkvällen och debatterade. Jag önskar att jag kunde få skratta med honom åt hur folk från de olika förbunden var, berätta om något roligt som hade hänt under mötet. Att jag kunde få berätta hur det var när jag gick upp i talarstolen, hur mycket nerverna spelade innan och hur jag fick applåder av de som satt där. Och jag vet hur stolt han hade varit, hur mallig han hade blivit över att hans barnbarn satt som ombud i idrottens egna riksdag.

Jag önskar också att min morfar hade fått se mig bli duktig på MMA, jag önskar att han hade fått vara i livet så att han fick se mina matcher. Att jag kunde få berätta för honom om träningen, när den var jobbig och när den var lätt. Och jag önskar att han hade fått leva och sitta med resten av familjen när min bror snart återigen ska tävla i bodybuilding. Och jag vet att han hade varit stolt över oss båda, även om det inte blev bordtennis, friidrott eller längdskidor vi fortsatte med. Han hade stöttat oss oavsett vilken idrott vi valde, och han hade stöttat oss med hela sitt hjärta.

Milstolpen

I helgen åkte jag upp till Norrland tillsammans med Lisa och hämtade Fiaten, och det är så kul att ha bil! För ett år sedan hade jag inte ens körkort, så det är riktigt roligt. Den är liten, röd, bensinsnål och alldeles lagom för mig att ha här i stan. I går gjorde jag något som jag aldrig skulle orkat göra kommunalt, åka ut till Hellasgården i Nackareservatet. Jag försöker ju springa nu, och vill gärna springa i skogsmiljö och ville testa spåren där. Och jösses vad fint det var! Kommer garanterat att göra det till en vana att springa därute, så himla fint. Och med bil blir det väldigt smidigt att ta sig dit.

Jag har aldrig sprungit längre än 7 kilometer, och jag har länge velat springa en mil, men jag har aldrig kommit dit. Men igår tänkte jag att jag skulle klara det. Jag gick ut med ett lugnt tempo, hade ganska ont i benhinnorna men efter några kilometer blev de varma. Och kilometer för kilometer tog jag mig igenom banan utan att stanna, och plötsligt hade jag sprungit 12 kilometer! Galet! Jag var så jäkla nöjd, även om det tog en och en halv timme så var jag så nöjd över att jag klarat det. Jag sprang en halvmil längre än jag gjort förut, och nu vet jag att det går. Det känns som en milstolpe, en spärr jag krossat. Det hade förmodligen inte gått lika bra om jag inte haft Tobbe som sällskap, det är alltid trevligt med någon som håller tempot med en. Funkade bra med barfotaskorna också, blir ju så att jag måste hålla mer koll på marken så att jag inte snubblar eller trampar snett, men tycker det känns skönt att springa i dem. Rötter och runda stenar blir som massage under fötterna när jag springer. Har ännu inte fått någon hemsk träningsvärk, men den lär komma. Är några delar i vrist och knä som jag känner att jag inte är van att använda, de ömmar idag. Men det får de gärna göra, det har jag förtjänat.

På väg hem i söndags, tog en avstickare vid Höga Kusten-bron.

På väg hem i söndags, tog en avstickare vid Höga Kusten-bron.