I helgen åkte jag upp till Norrland tillsammans med Lisa och hämtade Fiaten, och det är så kul att ha bil! För ett år sedan hade jag inte ens körkort, så det är riktigt roligt. Den är liten, röd, bensinsnål och alldeles lagom för mig att ha här i stan. I går gjorde jag något som jag aldrig skulle orkat göra kommunalt, åka ut till Hellasgården i Nackareservatet. Jag försöker ju springa nu, och vill gärna springa i skogsmiljö och ville testa spåren där. Och jösses vad fint det var! Kommer garanterat att göra det till en vana att springa därute, så himla fint. Och med bil blir det väldigt smidigt att ta sig dit.

Jag har aldrig sprungit längre än 7 kilometer, och jag har länge velat springa en mil, men jag har aldrig kommit dit. Men igår tänkte jag att jag skulle klara det. Jag gick ut med ett lugnt tempo, hade ganska ont i benhinnorna men efter några kilometer blev de varma. Och kilometer för kilometer tog jag mig igenom banan utan att stanna, och plötsligt hade jag sprungit 12 kilometer! Galet! Jag var så jäkla nöjd, även om det tog en och en halv timme så var jag så nöjd över att jag klarat det. Jag sprang en halvmil längre än jag gjort förut, och nu vet jag att det går. Det känns som en milstolpe, en spärr jag krossat. Det hade förmodligen inte gått lika bra om jag inte haft Tobbe som sällskap, det är alltid trevligt med någon som håller tempot med en. Funkade bra med barfotaskorna också, blir ju så att jag måste hålla mer koll på marken så att jag inte snubblar eller trampar snett, men tycker det känns skönt att springa i dem. Rötter och runda stenar blir som massage under fötterna när jag springer. Har ännu inte fått någon hemsk träningsvärk, men den lär komma. Är några delar i vrist och knä som jag känner att jag inte är van att använda, de ömmar idag. Men det får de gärna göra, det har jag förtjänat.

På väg hem i söndags, tog en avstickare vid Höga Kusten-bron.

Någonting jag aldrig gjort på riktigt i mitt liv är sprungit. Jag började så smått springa för ett par år sedan, för att bättra på konditionen. Och i somras sprang jag på rätt bra, innan nästan alla MMA-pass. Det var bra för min ömma fot, fick den värma upp med lite jogging innan passet fungerade den mycket bättre. Men jag har aldrig sprungit längre än 7 kilometer, och jag vill verkligen kunna det. Men för att kunna prestera ordentligt behöver jag mål, inget luddigt, utan ett konkret. Och nu har jag mitt första.

Jag anmälde mig i dag till mitt första lopp sedan jag sprang mini-Höga Kusten marathon när jag inte var mer än tre äpplen hög. Den 4 juni ska jag springa Blodomloppet, 5 km på Djurgården. Jag vet inte riktigt vad jag ska satsa på för tid ännu, men jag ska hitta en sträcka på 5 km här i närheten och använda den tiden som referensram när jag sätter upp mitt mål. Jag är som sagt ingen löpare så kommer inte vara någon undertid, men i alla fall något som gör att jag utmanar mig själv. För jag har insett att jag verkligen behöver det för att träna, jag behöver ett “Det här datumet ska du göra det här och därför behöver du träna så här”, annars blir jag för spretig. Så nu vet jag vad jag ska göra, och jag vet att jag behöver dra ut och springa för att det ska fungera. Jag har också sedan tidigare lagt en preliminär anmälan till Tough Mudder. Det är galet tufft, och mellan 12-20 kilometer. Men jag tror jag kommer klara det, dels för att jag kommer börja springa mer nu, och dels för att det inte bara är monotont springande. Det varieras med galna hinder, så man springer inte konstant. Och dessutom är jag tjurskallig nog för att inte ge upp.

Glad tjurskalle som hittat ett mål

Efter matchen har jag fallit ned i en grop av bristande motivation för träningen. Jag kan förstå varför, det är många aspekter som spelat in i det men det gör det inte mindre jobbigt. Jag har börjat på ett nytt jobb vilket är väldigt kul men samtidigt något som kräver mycket energi, särskilt i början. Jag har varit bortrest och jag har varit sjuk, och när jag sedan inte fick någon match i juni dog motivationen ännu mer. Jag har inte velat träna med min vanliga grupp eftersom många där ska tävla och jag vill inte ha den intensiteten, samtidigt har jag inte velat kliva ner i bas. Jag har inte styrketränat, jag har inte ätit så bra som jag brukar och listan bara fortsätter. Jag är helt enkelt i en dålig fas nu och behöver hitta sätt att ta mig ur det.

Jag vet att jag behöver mål för min träning, och det närmaste målet är att gå en match till utomlands innan årets slut, så jag äntligen kan börja matcha i Sverige. Men det är ett ganska övergripande mål, och jag behöver ha någonting konkret att följa och sikta på. Jag tror jag kommer plocka ur vissa delar, dra ner tempot på MMA-passen och se till att jobba på de grundläggande bitarna. Jag tror jag ska grapplas mer, i basgruppen. Inte behöva lära mig något nytt på ett tag, bara repetera. Jag ska komma iväg på gymmet igen, mixa upp träningen lite där, kanske gå på några ledda pass för att få omväxling. Jag ska helt enkelt försöka bryta mönstret och komma tillbaka på tåget, för ända sedan augusti förra året har min träning varit matchinriktad och nu när den inte specifikt är det har jag märkt att jag tappat fokus, vilket betyder att jag måste ändra på min situation så jag inte helt tappar bort all träning. Den är alldeles för viktig för både mitt fysiska och psykiska välmående och jag vet att jag inte skulle fungera utan träningen, så det gäller bara att hitta det som triggar motivationen just nu. Så jag kommer hålla mig borta från MMA-passen med de som ska tävla nu, och fokusera på annat tills matcherna i juni är avklarade.